22 juli 2012

Från husvagnsresan

Lovade ju att skriva några rader och lägga upp några bilder från vår vecka med husvagnen.



Så bar det iväg! Hej och hå! TACK till den som uppfann bilresemutan - MAJSKROKAR!


Här landade vi först, på denna vackra gård i Rystad utanför Linköping, för att vara med på en släktträff! Otroligt trevligt!

Efter släktträffen tuffade vi vidare till Kolmårdens camping! Oh yes, vi såg vattnet!

Den som bokat in platsen till oss måste ha varit av den vänliga sorten! Precis intill lekplatsen! TACK!

Så klart är det ändå vatten som är roligast! Emma visar upp sitt fantastiska fynd - en sten...

Hurrey, vi badar!

Och tro det eller ej.. men jo... Det GÅR att titta på Teletubbies i en husvagn också!

På Kolmården! Vem kan vara oberörd inför synen av dessa otroligt vackra kattdjur!

Otroliga djur!

Den fantastiska snöleoparden!

Och nej... det var inte grå stenar som låg där som jag först trodde...

De randiga hästarna var poppis!

Så här glad är man när man får se alla djuren!
Kolmårdenbesökets bästa kommentar kom från en förbipasserande kille som stirrade på vår syskonvagn. I vagnen satt Emma och Mollie. Eller ja, Mollie låg nerfälld på rygg och sprattlade som vanligt med sina ben rakt upp i vädret! Killen stirrade på vagnen och sa med aningen skräck i rösten till sin mamma " MAMMA! Titta vilken konstig vagn!!! Den har BEN!!!!" :-)

Efter den här resan var det sååå skönt att få sova i sin egen säng! Det var kul och jag gör jättegärna om allt snart igen, drar iväg med husvagnen! Det är en fantastisk frihet att ha den med sig! Vi ska göra lite omjusteringar i vagnen, sen ska det vara kul att tuffa på nya äventyr!

Väl hemma var de fyra små lika tokiga som vanligt... typ...

Studsmattan... så klart...

Jupp!

Electric, I´m electric!

Jojomensan... så att ehhh...

Ok?!!

Hurrey, matdags!


Semesterveckor går otroligt snabbt! N har börjat jobba nu men än är det mycket kvar av sommaren! Man får försöka ta en dag i taget och stanna upp och hinna njuta! <3 Trädgårdspyssel är en stor del just nu och jag njuter faktiskt av det! Jo, det är sant... Några gröna fingrar har jag inte men det är sååå kul att få ordning i kaoset! Snart, snart kan man kalla det hela för en trädgård igen...
 
/Kram

10 juli 2012

Sommarlov och husvagnsidéer

Satt och försökte skriva ner vad som hänt sen jag sist orkade blogga, tänker då på påsken och under våren men inser att det är en omöjlighet att försöka sammanfatta allt som händer och sker så här! Tre av fyra små har fyllt år, vi har mellan regnskurar och blåst försökt hinna göra något vettigt i trädgården vilket mest innebär att vi ställt till den ännu mer. Nu är snart kaoset i trädgården ifatt kaoset inomhus... känns liksom... bra... jämnvikt...



Hurrey.... NOT!!

En dag, en dag... ska det vara plattor på större delen av denna sida huset... en dag...



Men det finns vackra små ljusglimtar i trädgården också som man verkligen njuter av!






Sen var det det här med semester ja...

Vi insåg att vår plan att låna mina föräldrars antika gamla husvagn och trycka in sex personer där och försöka ha en trevlig semestertur nog inte var den mest briljanta idén jag kommit på!



Så till slut skrapade vi ihop lite kronor och hittade en bra men billig husvagn på Blocket som var aningen större! Med den drog vi på släktträff och sen vidare till Kolmården och gick på djurparken ett par dagar. Sen var jag och alla andra i familjen nöjda och TRÖTTA. Men oj, så duktiga de små har varit trots att det varit bilresor, trångt, nya rutiner, mycket att promenera osv osv... Superdukiga verkligen! Ska lägga upp lite bilder sen så får ni se lite från resan och de vackra djuren!

I dagsläget då... ja, sommarlovet är ju i full gång även om sommaren inte känns av allt för väl. Kallt och regnigt mest... Själv känner jag mig orkeslös men jag vet att det där kommer och går. Just nu är det pga att jag har ont i magen allt för ofta och sover på tok för lite... Vissa saker kan jag påverka, andra inte...

N har semester denna vecka också, sen drar jobbet igång igen för honom då han redan haft sina tre veckor. Fy vad snabbt de gått! :-( Hinner inte med, skulle behöva andas så mycket längre!!! Älskar min familj, mina barn, N... de är helt fantastiska och otroliga som står ut med mig... Önskar bara att jag hade mer energi så jag kan ge allt jag vill till dem!!! Har så mycket kärlek till dem ju!!! <3


/Kram

12 juni 2012

Nya, friska tag!

Nähä, vet ni vad!? Påsken var en mardröm men nu är jag nog uppe! Vattenytan är inte längre ovanför mig i alla fall, jag har nog nästippen över!

Bloggtorkan har varit ett faktum, jag har haft miljoner tankar i huvudet. Så mycket jag vill dela men det är då det händer - det blir en stor, fet kollision där inne bland hjärnceller och annat smått och gott. Och det slutar med att jag sätter mig vid datorn, lägger fingrarna på tangenterna och sen... blir det inte nåt mer... för huvudet får kortslutning.

Så sorry för det långa uppehållet. Men nu kör vi igen och hoppas huvudet är med!

/Kram

29 april 2012

Nej, jag har inte kravlat mig helt upp än... Orkar inte vara inomhus, det ser ut som ett bombnedslag. Är ute i trädgården så mycket jag bara kan, mår bra av det... Jobbar massor med kroppen, äter inte alls små mycket godis och kakor och annat elände och tar inte den där extra portionen mat bara för att det är gott... Det har gett resultat i alla fall, 7½ kg mindre på lika många veckor - ca 7,5. Men jag har ju mycket att ta av så det är bara att kämpa på men utomhus kan jag i alla fall andas. Inomhus känner jag mig instängd, inträngd, rastlös, orolig... måste UT!

23 april 2012

Påsken över

Jo, nu är påsken över... för ett tag sen och jag kravlar mig sakta upp. Har inte haft orken att skriva på ett tag. Åker bergodalbana... Vissa dagar saknar jag Broby med alla vännerna så det gör ont, ont, ont... Huset vi hade, barnen hade sin trygghet, jag hade min även om vardagen var slitsamt pga N:s jobb... Men nu är vi här och vi måste gå vidare. Ibland trampar man snett och ramlar av den där stigen man är på väg på... men man får ta sig upp och fortsätta. Jag tror vi går på den rätta stigen, det är bara jag som snubblat nu och ligger vid sidan. Försöker ta mig upp och jag vet ju att det går.

Men vardagen är fortfarande slitsam. Vi skulle få det bättre, N skulle kunna komma hem från jobbet var kväll... och jo, det gör han ju men ofta så sent att han inte hinner träffa de små eller så kommer han precis när det är dags att säga godnatt. Det var inte så här vi skulle ha det! Vi skulle kunna äta kvällsmat tillsammans, barnen skulle hinna träffa honom var dag, vi skulle hjälpas åt med nattningar och läxläsning... Nu står jag fortfarande där med detta själv. De dagar han lyckas komma hem tidigare, ja då får jag nästan en chock för jag kan knappt tro att det är sant! Att jag inte själv behöver fixa allt på kvällen...

Det är ofta jag är arg och besviken över att inget förändrats mer än ett par saker. Det positiva är närheten till våra familjer. Det betyder ju mycket!! Min mamma hjälper till med de små när hon orkar och kan. Men det negativa är ju att vardagen nästan ändå är densamma. Att jag är lika trött. Aldrig tid till återhämtning. Drar lasset själv. Barnen, hemmet, räkningarna, ha koll på allt som behövs till hemmet, fixar och donar för att hitta lösningar för trädgården som vi håller på med...

Nej, ska inte vara negativ nu. Jag är ändå lyckligt lottad! Vi bor bra, jag har fyra små mirakel som jag får leva med och se växa upp, vi har det vi behöver... vore jag bara inte så trött i själen skulle jag kunna njuta mer... för jag längtar efter att få njuta av det som jag har!! Jag ska vara tacksam!

Vet inte vad jag vill med det här inlägget ens. Är tacksam, arg, besviken, ledsen, saknar, så glad, trygg, otrygg, trött, energisk... Önskar nog mest att någon kunde tala om för mig just nu vem jag är, vad jag är och om jag är på rätt väg...

/Kram

7 april 2012

Så tunn gräns...

Jag, BL:s syster och min närmsta vän M sov på sjukhuset när vi vakade... och så mina fina små pojkar så klart... Vid midnatt på onsdagen den 4 april, precis innan det blev den 5:e så sa jag godnatt till BL för jag behövde gå och vila... Han var vid det tillfället helt klar och vaken... Vi såg varandra i ögonen och på något vis visste jag att det var sista kontakten jag någonsin skulle få med honom... I alla fall har jag förstått det i efterhand, att jag någonstans i min förnekelse visste att det var så. Fanns så mycket att säga, så mycket kvar... obeskrivligt mycket jag ville säga... Men jag var så trött...
Vid tretiden på natten, tror jag det var, gick jag upp för att amma Malte när han vaknade... jag var precis färdig, hade bytt blöja och tänkte gå in till BL och avlösa M som satt hos honom när sköterskan kom och hämtade mig... sa något om att det var bråttom, att jag nog borde gå in till BL...
Sen är det en dimma... Jag tog Malte med mig... Elias låg och sov och jag valde att inte väcka honom...
Maskinen larmade, jag stirrade på de hatade, röda siffrorna på skärmen som tickade neråt, ner mot noll... Larmet... larmet.... Jag tog Malte och la honom på kudden bredvid BL, mot hans kind och viskade att jag älskade honom... I samma stund visade siffrorna noll... och allt blev tyst... Tystare än någonsin...
En så tunn gräns... ena sekunden en människa med liv och hjärtslag... i nästa sekund... Vad fanns det då? Han såg likadan ut... sovande... varm...
Sen minns jag inte... ringde samtal... ammade Malte... tittade till Elias som sov...
Morgonen... tom... BL låg i ett rum med påskliljor i händerna. Elias kysste hans kalla panna... Vi skulle sen lämna sjukhuset... Hur då? Vad skulle jag göra nu? Gå ut i en värld där inget hade stannat av... det var bara mitt liv... Vi fick hans tillhörigheter i en plastkasse... Bar ut en människas liv i en plastkasse, det som han själv skulle ha packat ihop och tagit med sig hem... När vi steg ut var det en solig men kylig vårdag... Vilket hån...

6 april 2007

Ur sjukhusets dagbok finns två olika kommentarer:
"Torsdag-fredag 5-6 april
Du sover hela torsdagen. Lugnt och fridfullt somnar du in långfredagen 6 april kl 04.15. Sov gott"
"6 april
Klockan 04.15 somnar du lugnt och fridfullt in. Annelie, Maria och Boel finns vid din sida.
Sov gott"

5 april 2007

Ur sjukhusets dagbok:

" Bo-Lennart

Du har inatt besvärats av oro i hela kroppen och tycktes ha svårt i att komma till ro. Detta trots flertalet försök till lägesändringar. Det gjordes till och med ett försök i att sätta dig upp på sängkanten då du ville detta. Tyvärr saknade du kraft och ork och fick lägga dig igen.

Läkemedel för eventuell smärta och oro och ångest, morfin, får du nu med kontinuerlig tillförsel.

Du reagerar inte längre vid påkallad uppmärksamhet, inte heller när vi hjälper dig med bäddsituationer.

Du tycks vara i lugn och rofylld sinnesstämning. Du har hela familjen omkring dig. Det förekommer vardagliga ljud runt dig, såsom barnröster, tecknade filmljud och barnskrik.

Med hopp om att du inte är lidande.

-Varm omtanke till er alla"

4 april 2007 - dagboken

Sjukhusets dagbok... Orkar bara återge det lilla de skrev... egna tankar och känslor får jag återge vid annat tillfälle...

"Onsdagen 4 april
- Bäste Bo-Lennart -
- Kära familj-

Denna dag har för er alla varit tung och svår...

Ni har fått en medicinsk bedömning i att det inte finns några utsikter till bättring av ditt, Bo-Lennarts, sjukdomstillstånd.

Ni erhöll även information om att pågående behandling, såsom dropp och dialys, kommer att avslutas.

I samband med att läkarna samtalar och informerar dig, nickar du adekvat till svar i att du förstått vad som sagts.

Alla runt omkring dig, Bo-Lennart, är naturligtvis ledsna.

Det hålls andakt för dig och tillsammans sjungs en psalm.

Under kvällen har du ett flertal nära och kära hos dig, unga som äldre. Det finns någon hos dig hela tiden."

Står även:

"Du får information av Dr Åhlund att du inte kommer reda ut din situation. Alla dina närstående finns hos dig"

Malte

Blir tvära kast i mina inlägg men så får det vara... Ni som orkar läsa... tack... Inläggen är min väg framåt i dessa dagar... Ångest kan man inte beskriva för någon som inte upplevt...
Den 21 mars 2007 kom Malte till världen med kejsarsnitt. Jag hade valt snitt för det var enda möjligheten jag såg till att maken skulle kunna närvara. Att vänta på en förlossning som skulle sätta igång mitt i pressen att vänta på besked om makens tillstånd höll på att knäcka mig. Jag behövde ett datum, en enda fast punkt i kaoset...
Maken sov hela dagen innan förlossningen och ingen trodde knappt att han skulle orka närvara. Men på nåt vis samlade han sina sista krafter... Det var en så obeskrivligt märklig upplevelse. Jag var lycklig mitt i sorgen... Finns inga ord att beskriva en sån känsla... Det var jag, BL och vårt barn... Inget annat fanns runtomkring, allt annat var en dimma, det var inget annat som existerade. De rullade in maken och under de få minuter det tog för läkarna att förlösa vår lille grabb så orkade han sitta med... Sen fick han återvända tillbaka till sitt rum, medtagen men med all säkerhet lycklig... Jag blev ensam kvar med ett nytt litet liv i famnen...
Märkliga bilder, overkliga, går inte att beskriva... BL sitter förväntansfull... ska få möta sin son... När Malte är född får han hjälp av personalen så han får kyssa sin son på pannan... Obeskrivlig sorg och obeskrivlig glädje...